— Seså, lugna dig, sade apotekaren, längre fram får du bevisa din tacksamhet mot din välgörare!
Och han gick ner för att omtala resultatet för fem eller sex nyfikna, som stodo nere på gården och som inbillade sig, att Hippolyte skulle komma ner frisk och färdig. Sedan Charles snört in sin patients ben i den mekaniska lådan, återvände han hem till sig, där Emma helt ängsligt väntade honom i porten. Hon kastade sig om hans hals. De satte sig till bords; han åt mycket, och vid desserten ville han till och med ha en kopp kaffe, en utsvävning som han endast tillät sig om söndagarna, då det var främmande.
Det var en angenäm afton, som tillbragtes under förtroliga samtal och gemensamma drömmar. De talade om sin blivande rikedom, om förbättringar som de skulle införa i sitt hus; han såg i andanom huru hans anseende utbredde sig, hans välstånd ökades och att hans hustru alltid skulle älska honom lika högt; hon kände sig lycklig över att kunna friska upp sig med en ny, sundare, bättre känsla, med ett ord att kunna hysa någon ömhet för denne stackars man, som tillbad henne. Ett ögonblick kom hon att tänka på Rodolphe, men hon fäste åter sina ögon på Charles; hon märkte till och med med förvåning att han ej hade fula tänder.
De hade redan gått till sängs då herr Homais, oaktat köksans protester, plötsligt rusade in i rummet, hållande i handen ett pappersblad, varpå bläcket knappast torkat. Det var den reklam han ämnade skicka in till »Rouens Fyrbåk». Han ville nu att de skulle läsa den.
— Läs själv, sade Bovary.
Han läste:
»Oaktat de fördomar, vilka ännu som ett nät betäcka en del av Europas yta, börjar dock ljuset bryta fram här och där i vår landsbygd. Så t. ex. var vår lilla stad Yonville i tisdags skådeplatsen för ett kirurgiskt experiment, som på samma gång är en handling av storartad filantropi. Herr Bovary, en av våra mest framstående praktici — »
