Charles störtade till Gyllene Lejonet, och då apotekaren såg honom ila över torget utan hatt, lämnade han sitt apotek vind för våg. Han infann sig själv, andfådd, rädd och orolig, och frågade alla som kommo uppför trappan:
— Hur står det till med vår intressante strephopod?
Strephopoden vred sig i förfärliga konvulsioner, och den mekaniska lådan, vari hans ben var fastsurrat, slog mot väggen, så att rappningen föll av.
Med den största försiktighet, för att ej rubba den sjuka lemmens läge, tog man bort den mekaniska inrättningen, och det var en gräslig syn som nu visade sig. Foten hade alldeles förlorat sin form; den var så svullen att hela huden tycktes nära att brista, och den var betäckt med blåa fläckar, förorsakade av den märkvärdiga maskinen. Hippolyte hade länge beklagat sig över att den gjorde honom illa; man hade ej brytt sig om det, men nu måste man erkänna, att han ej hade haft så alldeles orätt, och man lät honom få vara fri några timmar. Men knappast hade svullnaden lagt sig litet, förrän de båda lärda funno för gott att ånyo skruva in benet i apparaten, och det ännu hårdare, för att påskynda kuren. Tre dagar därefter, då Hippolyte ej kunde stå ut längre, togo de ännu en gång bort tortyrinstrumentet och förvånade sig mycket över det resultat de nu konstaterade. En blåsvart svulst utbredde sig över benet med blåsor här och där, genom vilka en svart vätska sipprade fram. Saken tog en allvarsam vändning. Hippolyte började förlora tålamodet, och gumman Lefrançois flyttade honom till den lilla salen bredvid köket för att han åtminstone skulle ha någon förströelse.
Men uppbördsmannen, som dagligen åt middag där, beklagade sig bittert över ett sådant grannskap. Då lät man Hippolyte slå sig ner i biljardsalen.
Där låg han kvidande under sitt grova täcke, blek, med långt skägg och insjunkna ögon och då och då vändande sitt svettdrypande huvud på den smutsiga örngottskudden, varpå flugorna slogo sig ner. Fru Bovary kom och besökte honom. Hon hade med sig linne till nya
