annat hjälpte, skulle få hämta herr Canivet från Neufchâtel, som var en celebritet.
Han var femtio år, promoverad doktor, hade stort anseende och var mycket säker på sig själv. Han generade sig ej för att skratta föraktligt då han fick se detta ända upp till knäet uppfrätta ben. Sedan han i bestämd ton förklarat att det måste amputeras, gick han in på apoteket och utfor där i svordomar mot de åsnor, som bragt den stackars karlen i ett sådant tillstånd. Han höll fast herr Homais vid en rockknapp och skrek:
— Sådana äro de där parisiska påhitten! Sådana galna idéer ha de där herrarna i huvudstaden! Det är alldeles som med strabismen, kloroformen och litotritien, galenskaper, som regeringen borde förbjuda! Men man vill vara förstå-sig-påare, man stoppar i patienterna läkemedel utan att tänka på följderna. Jag för min del är inte ett sådant där geni, jag är ingen lärd, ingen Dulcamara, ingen doktor Allvetande; jag är en praktiker, jag botar, men jag gör inga underverk, och jag kommer aldrig på den idén att operera en som är alldeles frisk. Att räta ett haltande ben! Inte kan man bota en halt! Det är ju som om man ville göra en puckelryggig rak igen!
Det var pinsamt för Homais att höra detta tal, och han dolde sin förlägenhet under ett inställsamt leende, ty han måste vara artig mot herr Canivet, vars recept stundom förirrade sig till Yonville; också tog han ej Bovary i försvar, han gjorde ej ens någon invändning, han lämnade sina grundsatser i sticket och uppoffrade sin värdighet för sin affärs vida viktigare intressen.
Nyheten om att doktor Canivet skulle amputera benet väckte en ofantlig sensation i köpingen. Alla invånarna hade den dagen stigit upp tidigare än vanligt, och på storgatan, som var full av folk, rådde en hemsk stämning, som om det varit fråga om en avrättning. Hos kryddkrämaren talade man ej om annat än Hippolytes' sjukdom; all rörelse hade avstannat i butikerna, och fru Tuvache, märens hustru, satt som fastnitad vid sitt fönster, så otålig var hon att se operatörens ankomst.
Han anlände i sin kabriolett, som han körde själv.
