På vagnssätet bredvid honom såg man en stor låda, beklädd med rött skinn och försedd med tre blänkande mässingshakar.
Då doktorn kört in som en virvelvind i Gyllene Lejonets portgång gav han med hög röst befallning att hans häst skulle spännas ifrån, och sedan gick han in i stallet för att se efter om han ville äta havren; ty då han kom till sina sjuka, skötte han alltid först om sin häst och sitt åkdon; om också hela världen störtat tillsammans, skulle han ej ha gått ifrån sina vanor.
Homais infann sig.
— Jag hoppas att ni hjälper mig, sade doktorn. Äro vi färdiga? Framåt då!
Men apotekaren tillstod rodnande att han var för känslig för att vara närvarande vid en sådan operation.
— Då man bara är åskådare, sade han, har ens fantasi tillfälle att arbeta, det vet ni nog. Och för övrigt är mitt nervsystem så — — —
— Ah, bah! avbröt Canivet, ni ser tvärt om apopleptisk ut. Och för resten förvånar det mig inte, ty ni herrar apotekare sitta ständigt och hänga i edra laboratorier, och det kan inte annat än inverka ohälsosamt. Nej, se på mig: jag stiger upp klockan fyra om mornarna, jag barberar mig med kallt rakvatten (jag fryser aldrig), och jag begagnar inte ylletröja, jag får aldrig snuva, det är ett präktigt skrov jag har! Vad dieten beträffar lever jag än så, än så, som det faller sig. Därför är jag inte heller så där ömtålig som ni, och jag skär lika gärna i kristet kött som i första bästa kramsfågel. Och för resten — vanan, ser ni, vanan!
Utan hänsyn till Hippolyte, som svettades av ångest mellan sina lakan, började herrarna nu ett samtal, varunder apotekaren jämförde en kirurgs kallblodighet med en härförares; och denna jämförelse behagade Canivet, som orerade vitt och brett om de stora anspråk, hans konst ställde på sina utövare. Han betraktade den som ett slags tempeltjänst, ehuru de ograduerade läkarna vanärade den. Till sist vände han sig till den sjuke, undersökte bandagen, vilka Homais haft med sig, desamma som hade
