använts vid den förra operationen, och tillsade att någon skulle hålla i benet. Man skickade efter Lestiboudois, och sedan herr Canivet kavlat upp sina ärmar, gick han ut i biljardsalen, medan apotekaren stannade kvar hos Artemise och fru Lefrançois, vilka bägge voro lika vita i ansiktet som sina förkläden och spetsade öronen mot dörren.
Under tiden vågade Bovary ej lämna sitt hus. Han satt där nere i salen framför den slocknade eldstaden med hakan mot bröstet, händerna hopknäppta och stirrande blick. Vilken otur! tänkte han, vilken missräkning! Och ändå hade han vidtagit alla upptänkliga försiktighetsmått. Ödet hade blandat sig i spelet. Om Hippolyte dog, var det han som hade mördat honom. Och vad skulle han förebära för ursäkter vid nästa visitation, då hans förmän anställde förhör med honom? Kanske han ändå hade misstagit sig på något sätt? Han funderade, men kom ej till något resultat. Men i alla fall — de ryktbaraste kirurger misstaga sig ju ibland. Det skulle emellertid ingen någonsin erkänna, han skulle tvärt om bli föremål för gyckel och prat. Ryktet skulle utbreda sig ända till Forges, till Neufchâtel, till Rouen, över hela Frankrike! Vem vet om ej hans ämbetsbröder skulle skriva emot honom? En polemik skulle uppstå, han skulle bli tvungen att svara i tidningarna. Hippolyte kunde till och med stämma honom. Han såg sig redan vanärad, ruinerad, störtad! Hans fantasi var ett rov för en mängd hypoteser och kastades mellan dem som en tom tunna på böljorna.
Emma satt mitt emot honom och betraktade honom; hon erfor ej samma förödmjukelse som han, utan en av helt annat slag, nämligen att hon inbillat sig att en sådan man kunde duga till någonting, då hon ändå redan tjugu gånger sett tillräckliga bevis på hans medelmåtta.
Charles gick av och an i rummet. Hans stövlar knarrade mot golvet.
— Sätt dig, sade hon, du gör mig nervös!
Han satte sig.
Huru hade hon burit sig åt (hon som var så klok!)
