dels som gift man, dels som student, än liggande i sin säng som för en stund sedan, än gående omkring i sjuksalarna som förr i världen. Den fadda plåsterlukten blandade sig med gräsets friska doft, han hörde sin hustru snarka på samma gång som sjuksängarnas gardinringar rasslade. När han for förbi Vassonville, varseblev han en gosse som satt på en dikesren.
— Är ni doktorn? frågade barnet.
Vid Charles’ jakande svar tog han sina träskor i hand och började springa framför honom.
Av de upplysningar, vägvisaren gav, förstod doktorn, att herr Rouault var en mycket förmögen lantbrukare. Han hade brutit benet av sig kvällen förut, när han kom hem från ett trettondagskalas hos en av grannarna. Hans hustru hade dött för två år sedan. Med henne hade han ej flera barn än »mamsell», som hushållade för honom.
Hjulspåren blevo djupare. De nalkades Bertaux. Pojken försvann genom en öppning i en häck, men uppenbarade sig strax därefter, sysselsatt med att öppna grinden till en gård. Hästen halkade på det fuktiga gräset. Charles lutade sig ned för att undgå trädgrenarna. Gårdvararna skällde i sin koja och sleto i sina kedjor. När han red genom grinden, skyggade hans häst och gjorde ett språng åt sidan.
Det tycktes vara en präktig gård. Genom de öppna stalldörrarna syntes duktiga arbetshästar, som åto ur nya häckar. Stora gödselstackar voro utbredda utmed ladugårdshusen och bland hönsen och kalkonerna, som gingo där och plockade, funnos även fem eller sex påfåglar, en lyx som härstammade från Normandie. Fårhuset var långsträckt, logen reslig med släthyvlade väggar. Den sluttande gården var symmetriskt planterad med träd och en skara gäss kacklade i dammen bakom byggnaden.
En ung flicka i blå merinosklänning med tre volanger tog emot herr Bovary på tröskeln. Hon förde in honom i köket, där en stor brasa flammade. Tjänstfolkets frukost stod på bordet, utportionerad i muggar av olika storlek. Fuktiga klädesplagg hängde på tork i taket. Skyffeln, eldtången och pustens metallbeslag blixtrade
