Sida:Madame Bovary (sv).djvu/180

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

för att misstaga sig ännu en gång? Vad var det för övrigt för en beklaglig mani hos henne att så där fördärva hela sitt liv genom ständiga uppoffringar? Hon erinrade sig all sin längtan efter lyx, alla sin själs försakelser, det husliga livets obehagliga prosa, sina drömmar, vilka fallit i smutsen som sårade svalor, allt vad hon hade åtrått, allt vad hon nekat sig, allt vad hon kunnat äga! Och varför? Varför?

Mitt under den tystnad, som rådde i köpingen, genljöd ett skärande skri. Bovary bleknade och var nära att svimma. Hon rynkade ögonbrynen, men fortsatte sedan sina reflexioner. Det var för hans skull, för denna varelse, för denne man, som varken hade förstånd eller känslor! Ty där satt han helt lugnt och utan någon aning om, att det åtlöje, som drabbat hans namn, hädanefter skulle smutsa henne såväl som honom. Hon hade gjort ansträngningar att älska honom, och hon hade gråtande ångrat sig att hon överlämnat sig åt en annan.

— Det var kanske en valgus! utropade plötsligt Bovary, som suttit och funderat.

Då detta yttrande oförmodat slog ner bland hennes tankar som en blykula på en silverbricka, spratt Emma till och lyfte upp huvudet, undrande vad han menade; och de betraktade varandra tyst, nästan häpna över att se varandra, så långt avlägsna voro de från varandra i tankarna. Charles betraktade henne med en virrig blick, som om han varit drucken, allt under det han satt där orörlig och lyssnade till den amputerades sista kvidande läten, som då och då stegrades till vilda skrik, likt det avlägsna tjutet av ett djur som man slaktar. Emma bet sig i läpparna, rullade mellan sina fingrar en gren av polypen, som hon brutit av, och fäste på Charles sina vassa ögon, som två eldpilar färdiga att flyga av strängen. Allt hos honom retade henne nu, hans ansikte, hans kostym, hans tystlåtenhet, hela hans person, hans tillvaro. Hon ångrade sin dygd liksom ett brott, och det, som ännu återstod därav, störtade tillsammans för hennes högmods ursinniga slag. Hon njöt av att med elak ironi tänka på sitt ostraffade äktenskapsbrott. Minnet av hennes


174