som ej nändes dagligen begagna ett så fint ben, bad fru Bovary skänka honom ett annat, simplare. Hennes man fick naturligtvis betala även detta.
Stalldrängen började alltså småningom ånyo förrätta sina sysslor. Man såg honom som förr löpa kors och tvärs genom köpingen, och då Charles på avstånd hörde hans träben stöta mot gatstenarna, skyndade han sig att gå en annan väg.
Det var herr Lheureux som åtagit sig denna beställning. Den gav honom anledning att ofta besöka Emma. Han talade med henne om de nya sändningarna från Paris, om tusen intressanta fruntimmersartiklar, visade sig mycket förekommande och begärde aldrig några pengar.
Då Emma hade så lätt att tillfredsställa alla sina infall gjorde hon det också utan tvekan. Så t. ex. ville hon ha ett mycket vackert ridspö, som fanns i en paraplybutik i Rouen. Hon ämnade ge det åt Rodolphe. Åtta dagar därefter lade herr Lheureux det på hennes bord.
Men dagen därpå kom han till henne med en räkning på 270 francs, oberäknat centimerna. Emma blev mycket förlägen: hennes penninglåda var tom, man var skyldig Lestiboudois för fjorton dagar, pigan för två kvartal, dessutom hade man en hel mängd andra småskulder, och Bovary väntade otåligt en penningremiss från herr Derozerays, som hade för vana att betala sitt årsackord vid Persmässan.
Först lyckades hon lugna Lheureux, men slutligen förlorade han tålamodet: han hade själv angelägna utbetalningar, han låg ute med mycket pengar, och om han ej fick in något, skulle han bli tvungen att ta igen alla varor som hon hade tagit på kredit hos honom.
— Ja, ta igen dem! sade Emma.
— Jag bara skämtar, svarade han. Det enda jag skulle vilja ha igen är ridspöet. Jag skall be herr Bovary att få det tillbaka.
— Nej, nej! utropade hon.
Aha, nu är du fast! tänkte Lheureux.
Och säker på sin upptäckt gick han därifrån, i det han halvhögt och med sin lilla vanliga vissling mumlade:
