Hon funderade några minuter och svarade sedan:
— Nå ja, henne ta vi väl med oss.
— Vilken kvinna! sade han för sig själv och såg efter henne.
Hon hade skyndat in i trädgården. Någon ropade henne.
Fru Bovary d. ä. blev de följande dagarna mycket förvånad över sin sonhustrus förändrade sätt. Emma visade sig mera mottaglig för hennes lärdomar och visade henne till och med den uppmärksamheten att fråga henne, huru hon brukade lägga in ättiksgurkor.
Var det för att lättare föra dem bägge två bakom ljuset? Eller ville hon med ett slags vällustig stoicism djupare känna allt det bittra i de förhållanden hon skulle lämna? Men hon tänkte alls icke på detta, tvärt om, hon levde liksom försjunken i en anticiperad njutning av sin kommande lycka. Hon talade oupphörligt med Rodolphe därom. Hon stödde sig mot hans axel och viskade:
— Tänk dig bara, när vi sitta i diligensen! Kan du tänka dig det? Jag tycker att när jag känner vagnen rulla bort med mig, skall det bli som om vi stege upp i en ballong och höjde oss mot skyarna. Jag räknar dagarna — än du då?
Aldrig hade fru Bovary varit så vacker som vid denna tid; hon hade denna obeskrivliga skönhet som är en följd av glädje, hänförelse, framgång, och som ej är någonting annat än sinnets harmoni med de yttre omständigheterna. Hennes begär, hennes sorger, kärleken och hennes ständigt unga illusioner hade gradvis utvecklat henne, liksom regn, gödsel och solsken utvecklar blommorna, och hon slog ut i den yppigaste blomstring. Hennes ögonhår tycktes enkom skapade för dessa långa, kärlekstrånande blickar, som halvt beslöjade hennes ögon, under det att hennes fina näsborrar vidgades och ett vällustigt leende krökte hennes läppar, som skuggades av litet mörkt fjun. Hennes röst hade numera mjukare tonfall och hennes växt smidigare linjer; det var som om en fin, genomträngande doft utströmmat från hela hennes varelse. Charles fann henne lika förtrollande och oemotståndlig som under den första tiden av deras äktenskap.
