som blankt stål; utmed väggarna hängde ett rikt förråd av kökskärl, varemot spiselden och den uppgående solen, som tittade in genom fönstren, bröto sina strålar.
Charles gick en trappa upp för att se till den sjuke. Han låg i sin säng och svettades under täcket och hade kastat nattmössan långt ifrån sig. Det var en liten fetlagd karl om femtio år med vit hy, blåa ögon, kal panna och örringar. Bredvid honom stod på en stol en stor karaffin brännvin, varur han då och då hällde i ett glas åt sig för att skaffa sig mod, men så snart han fick se läkaren, var det slut med honom, och i stället för att svärja, som han gjort i tolv runda timmar, började han sakta kvida.
Brottet var helt enkelt och simpelt, utan några försvårande biomständigheter. Charles hade ej vågat hoppas på ett så lindrigt fall. Med tanke på professorernas sätt att gå till väga vid de sårades sjukbäddar försökte han liva upp patienten med skämt, ett slags kirurgiska smekningar, som ha samma verkan som oljan, varmed amputerkniven fuktas. För att få spjälor efterskickades en hop läkt från vagnshuset. Charles valde ut en i högen, spjälkade sönder den och glattade de särskilda ribborna med en glasbit, medan pigan rev sönder ett lakan till förbanden och mamsell Emma sydde ihop små kuddar. Som det dröjde en stund innan hon hittade sitt syskrin, blev fadern otålig; hon svarade ingenting, men sydde så ivrigt, att hon stack sig i fingrarna och hon måste föra dem till munnen och suga bort blodet.
Charles blev förvånad över hennes vita, jämnskurna, mandelformiga naglar. Hennes hand var dock ej vacker, den var kanske ej nog vit, dessutom var den för lång och dess konturer ej särdeles mjuka. Men det som var vackert hos henne var ögonen; de voro egentligen bruna, men sågo svarta ut i följd av de långa ögonhåren. Hennes blick var klar och öppen.
Då förbandet var anlagt, bjöd herr Rouault doktorn »äta en bit», innan han gav sig i väg.
Charles gick ned i matsalen, som låg i bottenvåningen. På ett litet bord voro två kuvert framdukade; tumlarna
