Sida:Madame Bovary (sv).djvu/196

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

fuktigt damm och vissnade rosor slog emot honom. Det första han såg var en näsduk, betäckt med urblekta röda fläckar. Det var en av hennes näsdukar som hon en gång begagnat, då hon under en promenad blött näsblod; det hade han glömt. Därunder låg miniatyrporträttet som Emma givit honom; hennes toalett föreföll honom pretentiös och hennes uppåtriktade blick rent av löjlig. Sedan han länge betraktat denna bild och sökt erinra sig modellen blevo Emmas drag småningom allt otydligare i hans minne, som om den levande och den målade bilden ömsesidigt utplånat varandra. Slutligen läste han några av hennes brev; de voro fulla av föreskrifter rörande deras resa, korta, prosaiska och brådskande som affärsbrev. Han ville läsa igenom de långa från forna tider. För att hitta dem på bottnen av asken rörde Rodolphe om alla de andra, och maskinmässigt började han gräva i denna hög av papper och andra föremål; han upptog efter vartannat några buketter, ett strumpeband, en svart mask, nålar och hårlockar — å, så mycket hår! Det fanns både mörkt och ljust. En hårslinga hade fastnat i askens stålbeslag och slets av då han öppnade den.

Under detta strövtåg bland sina minnen granskade han brevens stilar, vilka voro lika omväxlande som deras stavsätt. De voro ömma eller muntra, skämtsamma eller melankoliska; det fanns några, där man bad om kärlek, och andra, där man bad om pengar. Ett och annat enstaka ord erinrade honom om ansikten, vissa åtbörder, tonfallet i en röst; men ibland erinrade han sig ingenting.

Dessa kvinnor, som samtidigt trängdes i hans tankar, undanskymde och fördunklade varandra ömsesidigt. Han tog en handfull brev i högen och roade sig en stund med att låta dem falla som en kaskad ur den ena handen i den andra. Slutligen kände Rodolphe sig sömnig och trött på denna lek, han gick och ställde tillbaka asken i skåpet och sade för sig själv:

— Å, så mycket struntprat!

Det var huvudsumman av hans åsikt om kärleken, ty njutningarna hade liksom skolgossar på sin lekplats så trampat till hans hjärta, att inte ett grönt strå växte


190