där, och de, som gingo därigenom, lämnade ej ens som barnen sina namn inristade på väggarna.
— Se så, sade han för sig själv, låt oss nu börja!
Hans skrev:
»Mod, Emma! Var stark! Jag vill ej vara vållande till ert livs olycka» —
När allt kommer omkring är det sant, tänkte Rodolphe; det är för hennes eget bästa; jag handlar som en man av heder.
»Har ni moget övervägt ert beslut? Vet ni i vilken avgrund jag höll på att störta er, arma kvinna? Nej, inte sant? Ni gick tillitsfull er väg fram, ni trodde på lyckan, på framtiden — o, vad vi äro olyckliga! Och vad vi ha varit oförnuftiga!»
Rodolphe hejdade sig; han ville hitta på någon god ursäkt.
— Om jag skulle säga henne att jag är ruinerad? Nej, och det skulle för resten ej tjäna till någonting. Det bleve att börja om igen längre fram. Inte kan man få sådana kvinnor att ta reson!
Han funderade, därpå skrev han vidare:
»Var övertygad om att jag aldrig skall glömma er och att jag alltid skall hysa en djup tillgivenhet för er; men en dag, förr eller senare, skulle denna eld sannolikt ha minskats — så är det ju med allt mänskligt. Vi skulle ha tröttnat på varandra, och vem vet till och med, om jag ej skulle haft den bittra sorgen att vara vittne till er ånger och själv deltaga däri, eftersom jag varit anledningen därtill. Blotta tanken på den sorg som väntat er plågar mig. Emma, glöm mig! Varför skulle jag lära känna er? Varför var ni så skön? Är det mitt fel? O min Gud, nej, nej, anklaga endast ödet därför!»
— Det är ett uttryck som alltid gör effekt! sade han för sig själv.
»Om ni varit en av dessa kvinnor med idel lättsinne i hjärtat, sådana man stundom påträffar dem, ja, då skulle jag av egoism ha kunnat våga försöket utan någon fara för er. Men detta exalterade lynne, som utgör på samma gång er tjusningskraft och er olycka, hindrar er,
