Sida:Madame Bovary (sv).djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

tillbedjansvärda kvinna, att förstå huru falsk vår ställning skulle ha blivit. Ej heller jag tänkte i början därpå och jag vilade mig i skuggan av denna idealiska lycka, som i manzanillaträdets, utan att tänka på följderna.»

— Hon skall kanske tro att det är av snålhet som jag avstår från alltsammans — — — nå ja, det kan ingen hjälpa, det måste bli ett slut!

»Världen är grym, Emma. Överallt, vart vi vänt oss, skulle den ha förföljt oss. Ni skulle ha blivit utsatt för närgångna frågor, förtal, förakt, kanske till och med förolämpningar. Förolämpningar — mot er! O, och jag som ville se er sitta på en tron! Jag som för med mig tanken på er liksom en talisman! Ty jag ålägger mig landsflykten som ett straff för allt det onda jag har gjort er. Jag reser. Vart? Det vet jag icke, jag är vansinnig! Farväl! Var alltid lika god som ni är! Glöm ej den olycklige, som har störtat er i fördärvet. Lär ert barn att infläta mitt namn i sina böner.»

De bägge ljuslågorna flämtade. Rodolphe steg upp, stängde fönstret, och då han satt sig igen tänkte han.

Det här kan vara nog, tycker jag. Nej, ännu en sak, annars kommer hon hit och kniper mig igen:

»Då ni läser dessa sorgliga rader är jag långt borta, ty jag har velat fly så fort som möjligt för att undvika frestelsen att återse er. Ingen svaghet! Jag skall komma tillbaka, och kanske skola vi i en framtid helt lugnt kunna tala om vår forna kärlek. Farväl!»

Och han tillade ett sista »adieu» skilt i två ord: »A Dieu»! vilket han ansåg vara en riktig finess.

Huru skall jag nu teckna under? tänkte han. Er tillgivne? Nej. Er vän? Ja, det blir bra.

»Er vän.»

Han läste igenom sitt brev. Han tyckte att det var bra.

Stackars lilla Emma! tänkte han rörd. Hon skall tro mig vara känslolösare än klippan; här borde ha varit några tårar, men jag kan inte gråta, det rår jag inte för.

Rodolphe slog vatten i ett glas, doppade sitt finger däri och stänkte en stor droppe på det skrivna, så att


192