voro av silver. I rummet fanns en stor säng med omhängen av kattun med invävda turkfigurer. Från det stora ekskåpet, som stod mitt emot fönstret, trängde en stark doft av violrot ock fuktigt linne. I alla hörn stodo spannmålssäckar uppradade; de hade icke fått rum i visthusboden. Mitt på en vägg, vars gröna målning hade fallit av här och där, hängde ett Minervahuvud i svartkrita inom förgylld ram. Därunder stod skrivet med götiska bokstäver: »Till min älskade pappa.»
De talade först om den sjuke, därefter om väderleken, den starka kölden och vargarna, som ströko omkring nattetid. Mamsell Rouault trivdes ej synnerligen på landet, i synnerhet nu, då hon var så gott som ensam om att sköta hela huset.
Hon hade en vit, nedvikt krage om halsen. Hennes hår var benat mitt i pannan och så slätt, att det såg ut som en enda silkesvävnad; det var nedkammat över tinningarna — ett mod som bydoktorn nu såg för första gången — lämnade öronen bara och var i nacken hopsamlat till en rik knut. Hennes kinder hade en lätt rosenfärg. Mellan två knappar i klänningslivet bar hon som en karl en lornjett instucken.
När Charles, efter att ha varit uppe hos Rouault för att taga avsked, kom in i salen, stod hon vid fönstret med pannan mot rutan och såg ut i trädgården, där bönstörarna blivit kullkastade av vinden. Hon vände sig om.
— Söker ni någonting? frågade hon.
— Förlåt — mitt ridspö, svarade han.
Han började leta i sängen, bakom dörrarna och under stolarna. Ridspöet hade fallit på golvet mellan säckarna och väggen. Mamsell Emma fick se det och lutade sig ned över en säck. Charles sprang fram för att vara artig, och när han sträckte ned sin arm, snuddade han med bröstet emot den unga flickan, som stod nedlutad framför honom. Hon reste sig rodnande och betraktade honom över axeln, i det hon räckte honom den förlorade tingesten.
I stället för att komma tillbaka till Bertaux tre dagar
