— Herrn väntar på frun; middagen är serverad.
Och hon måste gå ner! Hon måste sätta sig till bords!
Hon försökte äta, men hon kunde knappt få ner en bit. Då bredde hon ut servetten liksom för att noga granska dess stoppningar och ämnade verkligen på allvar börja med detta arbete och räkna trådarna i tyget. Plötsligt erinrade hon sig brevet. Hade hon tappat det? Var skulle hon hitta det? Men hon kände sig så trött till själen att hon ej kunde hitta på någon förevändning att gå från bordet. Och så hade hon blivit feg. Hon var rädd för Charles; han visste allt, det var säkert! Det var verkligen egendomligt att han just skulle uttala dessa ord:
— Det tycks dröja länge innan vi få se herr Rodolphe igen.
— Vem har sagt dig det? sade hon och spratt till.
— Vem som har sagt mig det? svarade han litet förvånad över denna häftiga ton. Girard, som jag mötte nyss utanför Café français. Han har rest bort eller skall snart resa.
Hon drog en suck.
— Inte är det så förvånande? Han reser bort så där litet emellan för att roa sig, och det gör han sannerligen rätt i. Då man har förmögenhet och är ungkarl —! Han roar sig för resten med besked, vår vän, det är en lättsinnig krabat. Herr Langlois har talat om för mig —
Han tystnade av grannlagenhet, ty pigan inträdde.
Hon plockade åter de på etagèren utbredda aprikoserna ned i korgen. Charles lät henne bära fram dem utan att märka sin hustrus rodnad, tog en av dem och bet i den.
— Delikat! sade han. Se här, smaka på.
Och han räckte henne korgen, som hon sakta sköt tillbaka.
— Känn då, en sådan doft! sade han och satte den under näsan på henne flera gånger.
— Jag kväves! utropade hon och reste sig hastigt upp.
Men med en kraftig viljeansträngning lyckades hon återvinna fattningen och sade sedan:
