— Det är ingenting — ingenting alls. Det är nervöst. Sätt dig och ät.
Ty hon var rädd att man skulle göra henne frågor och ej lämna henne i fred.
För att lyda henne hade Charles satt sig igen; han spottade ut aprikoskärnorna i handen och lade dem sedan på sin tallrik.
Plötsligt rullade en blå tilbury i fyrsprång över torget. Emma uppgav ett skrik och föll baklänges till golvet.
Rodolphe hade verkligen efter mycket funderande bestämt sig för att resa till Rouen. Men som det ej fanns någon annan väg från la Huchette till Buchy än genom Yonville, hade han måst fara igenom köpingen, och Emma hade känt igen honom på lanternorna, vilka flögo fram som en blixt genom mörkret.
Vid det oväsen som nu uppstod i huset skyndade även apotekaren dit. Bordet låg över ända med alla tallrikarna; sås, kött, knivar, saltkar och oljeflaska lågo här och där över rummet. Charles ropade på hjälp, Berthe skrek av förskräckelse, och Felicité snörde med darrande händer upp frun, vars kropp skakades av konvulsiviska ryckningar.
— Jag skall springa till mitt laboratorium efter litet aromatisk vinättika, sade apotekaren.
Då hon slog upp ögonen efter att ha inandats flaskans innehåll sade han:
— Det var jag säker på; det skulle väcka upp en död.
— Tala till oss! sade Charles, tala till oss! Kom till dig själv! Det är jag, din Charles! Känner du igen mig? Se här har du din lilla flicka; ge henne en kyss!
Barnet sträckte ut armarna mot sin mor för att lägga dem om hennes hals. Men Emma vände bort huvudet och stammade:
— Nej, nej — låt mig vara ensam!
Hon svimmade ännu en gång. Man bar upp henne i sängkammaren och lade henne på sängen.
Där låg hon utsträckt med gapande mun och tillslutna ögonlock, orörlig och vit som en marmorstaty. Från hennes ögon runno två floder av tårar, som långsamt droppade ner på örngottet.
