Charles stod längst in i alkoven, och apotekaren, som höll honom sällskap, iakttog denna tankfulla tystnad, som alltid är bruklig vid allvarsamma tillfällen i livet.
— Lugna er, sade han och knuffade till honom med armbågen, jag tror att paroxysmen är över.
— Ja, nu får hon vila sig litet, svarade Charles, som såg att hon sov. Stackars Emma! Stackars Emma! Hon har fått ett recidiv igen.
Homais frågade huru detta hade gått till. Charles svarade att det hade kommit över henne helt plötsligt, medan hon åt aprikoser.
— Märkvärdigt! sade apotekaren. Men det är möjligt att aprikoserna ha förorsakat svimningen. Det finns vissa naturer som äro så ömtåliga för vissa slag av lukt. Det skulle verkligen vara en intressant fråga att studera, såväl i patologiskt som i fysiologiskt avseende. Prästerna känna till betydelsen av vällukter, de, som alltid begagna dem vid sina ceremonier. Det är för att döva sinnena och framkalla extas, vilket för övrigt är mycket lätt med fruntimmer som äro mycket känsligare än vi. Det finns de som svimma vid lukten av bränt horn eller färskt bröd —
— Akta så att ni inte väcker henne! viskade Bovary.
— Och det är inte allenast släktet »homo», fortfor apotekaren, som är utsatt för dessa anomalier, utan även djuren. Så t. ex. känner ni nog till den egendomligt erotiskt uppeggande effekt som Nepeta cataria vanligen kallad kattört, utövar på kattsläktet; och å andra sidan — för att anföra ett exempel, vars autenticitet jag garanterar — har Bridoux (en av mina forna kamrater, som för närvarande har apotek vid rue Malpalu) en hund, som får konvulsioner bara man håller en snusdosa under nosen på honom. Skulle man kunna tro att ett simpelt nysmedel kan utöva en sådan våldsam inverkan på en quadrupeds organism? Det är högst besynnerligt, inte sant?
— Jo, sade Charles, som ej hörde på honom.
— Detta bevisar, återtog den andre med ett självbelåtet småleende, de otaliga oregelbundenheterna inom nervsystemet. Vad fru Bovary beträffar, tillstår jag, att
