Sida:Madame Bovary (sv).djvu/209

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

henne ifrån de sanningar, för vilka hon ville ha bevis. Hon fortfor emellertid, och då boken föll ur hennes händer, trodde hon sig gripen av den finaste religiösa melankoli som en eterisk själ kan erfara.

Vad minnet av Rodolphe beträffar hade hon begravt det i djupet av sitt hjärta, och där låg det högtidligare och orörligare än en kungamumie i en underjordisk gravkammare. Från denna balsamerade kärlek spred sig en doft, som genomträngde allt och med ömhet parfymerade den atmosfär av obefläckad renhet, vari hon ville leva. Då hon föll på knä på sin götiska bönpall riktade hon till Gud samma ljuva ord, som hon fordom viskade till sin älskare. Det var för att elda upp sig till tro; men himlen ville ej visa sitt välbehag, och hon steg upp, trött i alla lemmar och med en obestämd känsla av att allt detta var ett storartat bedrägeri. Denna enträgenhet, tänkte hon, var blott en ytterligare förtjänst; och stolt över sin gudaktighet jämförde Emma sig med vissa högförnäma damer i historien, vilkas ära hon avundats, då hon sett ett porträtt av la Vallière och som, majestätiskt framåtskridande med sina långa bebrämade släp, drogo sig tillbaka till ensamheten för att vid Kristi fötter utgjuta alla de tårar, varmed livets bitterhet fyllt deras sargade hjärtan.

Hon överlämnade sig nu åt en överdriven välgörenhet. Hon sydde kläder åt de fattiga, hon skickade ved till barnsängskvinnor, och då Charles en dag kom hem, påträffade han i köket tre landsvägsdrivare, som sutto vid bordet och åto soppa. Hon tog hem sin lilla flicka, som hennes man under hennes sjukdom hade skickat tillbaka till amman. Hon ville lära henne att läsa, och det gjorde ingenting att Berthe grät, hon blev numera aldrig ond. Hon hade föresatt sig att vara undergiven och hysa överseende med allt och alla. Hennes tal vimlade alltid av högpoetiska uttryck, vad det än var fråga om. Hon sade till sin lilla flicka:

— Du har väl inte ont i magen, min ängel?

Fru Bovary d. ä. hade ingenting att anmärka mot henne, utom måhända denna mani att sticka ylletröjor åt


203