— Ja, ni måste medge att det inte är någon bok att sätta i händerna på unga flickor, och jag skulle bli bra förargad, om Athalie — — —
— Men det är ju protestanterna och inte vi, utropade den andre otåligt, som rekommendera bibelläsning!
— Det gör detsamma! sade Homais, det förvånar mig emellertid att man i våra dagar, i upplysningens tidevarv, ännu envisas att förbjuda ett intellektuellt nöje, som är oskadligt, moraliskt och ibland till och med hygieniskt hälsosamt, eller hur, doktor?
— Ja visst, svarade läkaren vårdslöst, vare sig att han hade samma åsikter, men ej ville stöta någon, eller att han ej hade några åsikter alls.
Samtalet tycktes vara slutat då apotekaren ansåg lämpligt att göra ett sista utfall.
— Jag har känt präster, som klätt sig civila för att gå och se dansöser sprattla med benen.
— Ånej! sade kyrkoherden.
— Jo, jag har känt sådana!
Och med eftertryck på varje stavelse upprepade Homais:
— Jag — har — känt — sådana.
— Nåja, de gjorde orätt, sade Bournisien, som med undergivenhet beredde sig på att höra allt.
— Ja, de göra allt det som är värre! utropade apotekaren.
— Min herre! utbrast kyrkoherden med en så vredgad blick att apotekaren blev rädd.
— Jag vill bara säga, svarade han då i mindre brutal ton, att toleransen är det säkraste medlet att värva själar för religionen.
— Det är sant, det är sant! medgav den hedersmannen och satte sig åter på sin stol.
Men han stannade endast ett par minuter. Då han gått sade herr Homais till läkaren:
— Det kan man kalla en stukning! Hörde ni så jag gav på honom? Ja, lyd ni mitt råd, bjud er hustru på spektaklet, om det också bara vore för att en enda gång i ert liv reta gallfeber på de där korparna, Om jag
