och själv broderat hans kostymer, och i sin griljerade loge skulle hon varje kväll med andlös beundran åhört utbrotten av denna själ, som endast skulle ha sjungit för henne; han skulle ha betraktat henne från scenen under det han spelade. Men nu greps hon av en vanvettig glädje: han betraktade henne, ja, det var alldeles tydligt! Hon fick lust att kasta sig i hans armar för att taga sin tillflykt till hans styrka som till en förkroppsligad uppenbarelse av kärleken själv och att säga till honom, ropa till honom: — För bort mig, för bort mig, låt oss resa! Dig tillhör all min kärlek, alla mina drömmar!
Ridån gick ned.
Gaslukten blandade sig med den förskämda luften. Emma ville gå ut, men korridorerna voro fulla av folk, ock hon föll tillbaka i sin fåtölj med en hjärtklappning som var nära att kväva henne. Ckarles, som var rädd att hon skulle svimma, sprang ut i serveringsrummet efter ett glas limonad åt henne.
Han hade mycket svårt att komma tillbaka till sin plats, ty vid varje steg knuffade man hans armbågar, tack vare glaset som han höll i handen, och han slog till och med ut tre fjärdedelar därav över axlarna på ett fruntimmer i korta ärmar, som då hon kände den kalla vätskan rinna nedåt ryggen uppgav gälla skrik, som om man hållit på att mörda henne. Hennes man, som var spinnmästare, blev ond, och under det att hon med sin näsduk avtorkade fläckarna på sin vackra körsbärsröda sidenklänning, brummade han i barsk ton orden skadeersättning, betalning, gottgörelse. Slutligen kom Charles tillbaka till sin hustru och sade till henne helt andfådd:
— Jag trodde sannerligen att jag aldrig skulle komma hit igen! Å, en sådan trängsel!
Han tillade:
— Gissa vem jag träffade däruppe? Herr Léon!
— Léon?
— Just han! Han kommer hit och hälsar på dig.
Just som han uttalade dessa ord inträdde f. d. skrivaren i Yonville i logen.
