Men vansinnighetsscenen intresserade icke Emma, och sångerskans spel föreföll henne överdrivet.
— Hon skriker för mycket, sade hon och vände sig till Charles, som hörde på.
— Ja, kanske — litet för mycket, svarade han, vacklande mellan sin egen naiva konstnjutning och den respekt han hyste för sin hustrus åsikter.
Sedan sade Léon suckande:
— Vad här är hett!
— Ja, outhärdligt!
— Generar värmen dig? frågade Bovary.
— Ja, jag kvävs, låt oss gå.
Herr Léon svepte artigt den långa spetsschalen om hennes axlar, och de gingo alla tre och slogo sig ner i fria luften, utanför ett kafé vid hamnen.
I början talade man om hennes sjukdom, ehuru Emma då och då avbröt Charles av fruktan att tråka ut herr Léon, som hon sade, och denne berättade för dem, att han slagit sig ner i Rouen för en tid av två år för att sätta sig in i notariatsysslorna, som voro helt olika i Nordmandie och i Paris. Sedan frågade han efter Berthe, familjen Homais, gumman Lefrançois, och som de i mannens närvaro ej hade mer att säga varandra, avstannade samtalet snart.
Personer, som kommo från spektaklet, gingo förbi på trottoaren, gnolade eller skränade med full hals melodier ur Lucie. För att visa att han var hemma i sina stycken började Léon nu tala om musik. Han hade sett Tamburini, Rubini, Persiani, Grisi, och i jämförelse med dem var Lagardy ingenting, oaktat allt sitt skrik.
— Men, avbröt Charles, som långsamt förtärde sin sorbet, det påstås att han skall vara alldeles utmärkt i sista akten; jag ångrar mig att jag gick innan det blev slut, ty det började roa mig.
— För övrigt, återtog skrivaren, skall han snart ge en representation till.
Men Charles svarade att de skulle resa dagen därpå.
Han tillade, vändande sig till sin hustru:
— Såvida du inte vill stanna kvar ensam, min söta vän?
