TREDJE AVDELNINGEN.
I.
Herr Léon hade, under det han studerade sin juridik, ganska ofta besökt »la Chaumière»[1], där han till och med hade rätt vackra framgångar hos grisetterna, som tyckte att han såg »distingerad» ut. Han var den mest städade av studenterna: han hade varken för kort eller för långt hår, förstörde ej hela sitt kvartal redan den första i månaden och stod på god fot med lärarna. Vad excesser beträffar, hade han alltid avhållit sig därifrån, lika mycket av feghet som av medfödd takt.
Ofta, då han satt och läste i sitt rum eller om kvällarna satt under lindarna i Luxembourgparken, lät han sin lagbok falla till marken och började tänka på Emma. Men småningom bleknade denna känsla och undanskymdes av andra begärelser, ehuru den likväl det oaktat fortfor att leva kvar på bottnen av hans hjärta, ty Léon förlorade ej allt hopp, och i framtiden såg han ett obestämt löfte vaja liksom en gyllene frukt på sin gren.
Då han återsåg henne efter tre års frånvaro vaknade hans passion på nytt. Han måste väl, tänkte han, besluta sig för att driva denna kärlekshistoria till ett slut. För övrigt hade hans blyghet blivit avnött under det glada livet i Quartier latin. Inför en pariserdam i spetsar, i någon ryktbar, dekorerad doktors salong, skulle den stackars skrivaren troligen ha darrat som ett barn, men
- ↑ En på 1840-talet mycket besökt trädgårdsrestauration och danslokal i studentkvarteret i Paris. Övers. anm.
