Hon svarade icke. Han fortfor:
— Jag inbillade mig ibland att slumpen skulle föra er till Paris. Jag trodde mig känna igen er i gathörnen, och jag sprang efter alla hyrvagnar, vari jag såg en schal eller en slöja sådan som er fladdra —
Hon tycktes ha beslutat sig för att låta honom tala utan att avbryta honom. Hon lade armarna i kors, sänkte sitt huvud och betraktade rosetten på sina tofflor, och då och då rörde hon litet på tårna innanför dess siden.
Hon suckade:
— Det ömkligaste av allt är ändå att som jag framsläpa ett gagnlöst liv. Om vår sorg kunde vara till nytta för någon, skulle man trösta sig med tanken på sin uppoffring!
Han började lovsjunga dygden, plikten och de tysta uppoffringarna, han hade själv ett otroligt behov att offra sig, som han ej kunde få tillfredsställa.
— Jag skulle gärna vilja bli barmhärtighetssyster.
— Ack! svarade han, för männen finns tyvärr ej någon sådan helig mission, och jag kan ej tänka mig något yrke — annat än möjligen läkarens —
Med en lätt axelryckning avbröt Emma honom och började klaga över sin sjukdom, varav hon varit nära att dö; det var skada att hon ej gjort det! Då skulle hon nu ej lida längre. Léon avundades genast »gravens lugn», och han hade till och med en kväll skrivit sitt testamente, vari han förordnat att man skulle begrava honom med den vackra couvre-pied, som han fått av henne.
— Varför det? frågade hon.
— Varför?
Han tvekade.
— Därför att jag har älskat er!
Och belåten med att vara över den svåra punkten sneglade Léon på henne för att se vad hans ord gjort för intryck på henne.
Det var som när en plötslig vindstöt jagat bort molnen från himlen. Den mängd av sorgsna tankar, som förmörkat hennes blåa ögon, tycktes draga bort; hela hennes ansikte strålade.
