Han väntade. Slutligen svarade hon:
— Det har jag alltid trott —
Nu berättade de för varandra små tilldragelser från denna förflutna tid, vars fröjder och sorger de nyss sammanfattat i ett enda ord. Han erinrade sig kaprifoliebersån, de klänningar, hon hade burit, möblerna i hennes rum, hela hennes hus.
— Och våra stackars kaktéer, var äro de?
— Dem dödade kölden i vintras.
— Å, om ni visste huru mycket jag har tänkt på dem! Ofta tyckte jag mig se dem som förr, då solen om sommarmorgnarna baddade på jalusierna och jag tyckte mig se edra vita händer syssla mellan blommorna.
— Min stackars vän! sade hon och räckte honom sin hand.
Léon tryckte hastigt sina läppar därpå. Sedan sade han efter ett djupt andetag:
— Ni var den tiden för mig jag vet inte vilken ofattlig kraft, som höll hela mitt liv fånget. En gång t. ex. kom jag till er — men det minns ni väl inte?
— Jo, sade hon, fortsätt.
— Ni var där nere i förstugan, färdig att gå ut, på sista trappsteget; ni hade till och med en hatt med små blåa blommor, och utan någon uppmaning från er sida följde jag med er, nästan utan att tänka på vad jag gjorde. Men för varje minut som gick blev jag allt mer och mer medveten om huru dumt jag bar mig åt, och jag fortfor att gå bakom er, jag vågade ej riktigt erbjuda er mitt sällskap, och jag ville ej lämna er. Då ni gick in i en butik stannade jag ute på gatan, jag såg genom fönstret huru ni tog av er handskarna och räknade upp pengar på disken. Sedan ringde ni på hos fru Tuvache, man öppnade för er, och jag stod kvar som en idiot utanför den stora, tunga dörren, som slog igen efter er.
Under det fru Bovary hörde på honom förvånade hon sig över att vara så gammal; alla dessa minnen tycktes liksom utvidga hennes förflutna liv, och hon viskade då och då, med halvslutna ögon:
