och gjorde en brådskande, snedvriden knäböjning då han gick förbi altaret. Kristallkronorna hängde orörliga. En silverlampa brann i koret, och från sidokapellen och kyrkans mörka vrår hördes stundom suckar och snyftningar eller det klingande ljudet av en gallergrind, som slogs igen och varav ekot fortplantades i de höga valven.
Léon gick långsamt utefter väggarna. Aldrig hade livet förefallit honom så skönt. Snart skulle hon komma, förtjusande, upprörd, seende sig om med oroliga blickar — och med sin volangprydda klänning, sin guldlornjett, all denna elegans, som han ej var van vid — och med hela den övervunna dygdens obeskrivligt tjusande behag. Kyrkan utbredde sig omkring henne som en ofantlig budoar, valven böjde sig tillsammans för att i sina skuggor mottaga bekännelsen av hennes kärlek, fönstren prålade i bjärta färger för att belysa hennes ansikte och rökelsekaren skulle tändas, så att hon skulle sväva fram som en ängel i doftande skyar.
Men hon kom icke. Han satte sig på en stol och hans blick stannade på en blå glasruta med målningar, som föreställa fiskare bärande korgar. Han betraktade den länge uppmärksamt, han räknade fiskarnas fjäll och knapphålen i männens jackor, under det hans tankar kretsade omkring Emma.
Schweizaren stod på avstånd och förargade sig invärtes mot denne individ, som tillät sig att beundra katedralen på egen hand. Det tycktes honom vara ett i högsta grad oförsvarligt uppförande, han ansåg sig bestulen, det var nästan som ett vanhelgande av templet.
Men nu hördes en sidenklänning prassla mot stengolvet — det var hon! Léon steg upp och skyndade emot henne.
Emma var blek. Hon gick fort.
— Läs! sade hon och räckte honom ett papper. O, nej, nej!
Hon drog hastigt undan sin hand, inträdde i den heliga jungfruns kapell, föll på knä framför en stol och började bedja.
