som drev de där människorna oupphörligt framåt. Ibland försökte han stanna, men genast hörde han ursinniga rop bakom sig. Då piskade han på sina båda svettiga hästar, frågade ej efter att akta vagnen för stötar, körde fast här och där, men brydde sig ej om det, nästan gråtande av törst, trötthet och melankoli.
Och vid hamnen, bland sjåare och fastager, och i gathörnen spärrade kälkborgarna upp ögonen och gapade förvånade på denna i en landsortsstad så ovanliga syn, en heltäckare med fördragna gardiner, som oupphörligt visade sig än här än där, igenmurad som en grav och guppande som ett skepp i sjögång.
En gång ute på fria fältet, mitt på dagen då solen baddade som hetast på de gamla försilvrade lyktorna, stacks en bar hand ut under de gula lärftsgardinerna och kastade ut en hop papperslappar, som skingrades för vinden och slogo ner längre bort, som vita fjärilar på ett blommande rött klöverfält.
Slutligen, inemot klockan sex, stannade vagnen i en gränd inom Beauvoisinekvarteret, ett fruntimmer steg ur och gick med nedfälld slöja, utan att vända på huvudet.
II.
Då fru Bovary kom till hotellet blev hon förvånad över att ej se till diligensen. Hivert, som hade väntat på henne nära en timme, hade slutligen begivit sig av.
Det var ingenting som tvingade henne att resa, men hon hade lovat att hon skulle vara hemma samma kväll. För övrigt väntade Charles på henne, och hon kände redan inom sig den fega eftergivenhet, som hos många kvinnor är på samma gång äktenskapsbrottets straff och lösepenning.
Hon packade i hast sin kappsäck, betalade räkningen, tog en schäs nere på gården, skyndade på kusken, frågade i varje minut vad klockan var och huru många fjärdingsväg de hade rest, och lyckades slutligen hinna upp »Svalan» vid de första husen av Quincampoix.
