började hon spotta blod, och dagen därpå, medan Charles rullade ned gardinen och vände ryggen till, gav hon till ett rop: — Ack, min Gud! utstötte en suck och föll i vanmakt. Hon var död! Vilken oväntad händelse!
När allting var förbi på kyrkogården, vände Charles om hem. Han fann nedre våningen tom och gick därför upp i sängkammaren. Där hängde ännu hennes klänning på sängstolpen. Han lutade sig mot chiffonjéen och stod där ända till sent på vällen försänkt i sorgliga tankar. Hon hade i alla fall hållit av honom.
III.
En morgon kom gubben Rouault och lämnade Charles arvode för det hopsatta benet: sjuttiofem francs i småmynt och en kalkon. Han hade hört talas om hans förlust och sökte trösta honom så gott han kunde.
— Jag vet nog vad det vill säga, jag! sade han och slog honom på axeln. Det har hänt mig precis detsamma. När jag hade mist min salig hustru, gick jag ut i skog och mark för att få vara allena; jag kastade mig ned under ett träd, jag grät, jag anropade Gud fader och jag grälade på honom; jag skulle ha velat vara både död och begraven. Och när jag tänkte på, att andra kanske nu togo sina hustrur i famn, dängde jag min käpp i marken, så att sanden rök, jag var som jag varit tokig; jag åt inte, blotta tanken på att dricka kaffe ensam gjorde mig förtvivlad. Men så småningom gick tiden, dag efter dag, det blev vinter och vår och sommar och min sorg gick över, försvann, nej, sjönk, vill jag säga, ty sådant där stannar ändå alltid kvar på botten — det är som en tyngd över bröstet. Men det är nu en gång allas vår lott och inte är det värt att ta sig så hårt av det. Ni får lov att ruska upp er, herr Bovary! Det där har nog en övergång. Kom och hälsa på oss! Min dotter frågar efter er litet emellan, hon tror att ni har glömt henne. Nu ha vi ju snart vår; ni skall få skjuta en kanin där hemma för att muntra upp er lite.
Charles följde rådet. Han gjorde åter ett besök på Bertaux; där var allt sig likt som för fem månader sedan.
