Emma tänkte ej mer på den viktiga angelägenhet, varför man kallat henne dit, och apotekaren fortfor:
— Det är så du visar din erkänsla för den godhet varmed jag har behandlat dig! Det är så du belönar mig för de faderliga omsorger jag slösat på dig! Ty vad skulle du vara utan mig? Vem är det som ger dig föda, uppfostran, kläder och sätter dig i stånd att en dag intaga en hedrad plats i samhället? Det vore inte för mycket om du lade manken till och arbetade i ditt anletes svett! Fabricando fit faber, age quod agis.
Han kom med latinska citat, så ursinnig var han. Han skulle citerat kinesiska och grönländska, om han kunnat dessa språk, ty han befann sig i en av dessa kriser, då karaktären utan urskillning visar fram allt vad den bär inom sig, liksom oceanen i storm blottar både tången vid stranden och sanden på djupet.
Han fortfor:
— Jag börjar bittert ångra mig att jag tagit dig om hand! Jag skulle bestämt ha gjort klokare, om jag låtit dig omkomma i den smuts och det elände vari du är född! Du kommer aldrig att duga till annat än att vakta hornboskap! Du har inga anlag för vetenskapen! Du kan knappt klistra på en etikett! Och här lever du i överflöd hos mig, som pärla i guld, som en prins i en bagarbod!
Men Emma vände sig till fru Homais och sade:
— Man har uppmanat mig att gå hit —
— Ja, herregud! avbröt den beskedliga frun med nedslagen min, hur skulle jag kunna säga er det? Det är en olycka!
Hon fullbordade ej meningen. Apotekaren dundrade:
— Töm ur den igen! Skura den ren! Bär upp den! Skynda dig då!
Och då han riste Justin i kragen föll en bok ur dennes ficka.
Gossen böjde sig ner. Men Homais var snabbare än han, och sedan han tagit upp boken, betraktade han den med uppspärrade ögon och gapande mun.
