Sida:Madame Bovary (sv).djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Det fysiska — äktenskapet! sade kan med en paus mellan orden. Jo, jag tackar jag! Mycket bra! Ganska snyggt! Ock illustrationer till på köpet! Nej, det är för starkt!

Fru Homais kom fram.

— Nej, rör inte vid den!

Barnen ville se på tavlorna.

— Gå er väg! röt han.

Och de gingo ut.

Han gick i början av och an med stora steg, med boken uppslagen i handen, rullande med ögonen, blodröd i ansiktet, nära att få slag. Sedan gick han rakt på sin lärjunge och ställde sig framför honom med armarna i kors:

— Men har du då alla laster, eländige? Akta dig, du är på ett sluttande plan! Har du då inte tänkt på att denna skamlösa bok kunde falla i mina barns händer, grumla Athalies renhet, fördärva Napoleons moral? Han är redan fullväxt. Är du säker på att de inte ha läst den? Kan du försäkra — — —?

— Men, min herre, sade Emma, ni hade någonting att säga mig?

— Det är sant, min fru — er svärfar är död!

Herr Bovary d. ä. hade verkligen plötsligt föregående dag avlidit av ett slaganfall, strax efter middagen, och av överdriven hänsyn till Emmas känslighet hade Charles bett herr Homais att så skonsamt som möjligt meddela henne denna förfärliga nyhet.

Han hade tänkt ut frasen, han hade avrundat den, polerat den, givit den rytm; det var ett mästerstycke av diplomatisk försiktighet, fullt av mästerliga övergångar och fina, taktfulla vändningar, men vreden hade skenat bort med retoriken.

Emma avstod från att inhämta närmare upplysningar och lämnade apoteket, ty herr Homais hade ånyo tagit itu med sina straffpredikningar. Slutligen lugnade han sig och brummade i faderlig ton, i det han viftade sig med sin rökmössa:



236