Sida:Madame Bovary (sv).djvu/243

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Ja, jag ogillar visst inte arbetet helt och hållet! Författaren var läkare. Boken har vissa vetenskapliga sidor, som det inte är ur vägen för en man att känna till och, det vågar jag säga, som han måste känna till. Men senare, längre fram! Vänta åtminstone tills du själv blir en man och din karaktär hunnit bli stadgad.

Då Emma ringde på gick Charles emot henne med öppna armar och sade till henne med tårar i rösten:

— Ack, min kära vän —

Och han böjde sig ner för att kyssa henne. Men då hans läppar berörde hennes erinrade hon sig den andre, och hon for rysande med handen över ansiktet.

Emellertid svarade hon:

— Ja, jag vet — jag vet —

Han visade henne brevet, vari hans mor berättade händelsen, utan något sentimentalt hyckleri. Hon var endast ledsen över, att hennes man ej hade fått åtnjuta religionens tröst; han hade nämligen dött i Doudeville, på gatan, utanför ett kafé, efter en patriotisk festmiddag tillsammans med f. d. officerare.

Emma lämnade tillbaka brevet. Vid middagen låtsade hon sig av grannlagenhet ej ha någon aptit. Men på hans enträgna böner grep hon sig beslutsamt an med att äta, under det att Charles satt orörlig framför henne och såg bedrövad ut.

Då och då lyfte han upp huvudet och betraktade henne med en sorgsen blick. En gång suckade han:

— Jag skulle ha velat träffa honom ännu en gång!

Hon teg. Slutligen förstod hon att hon borde säga någonting:

— Huru gammal var din far?

— Femtioåtta år.

— Jaså.

Det var allt.

En kvart därefter tillade han:

— Min stackars mor! Vad skall det nu bli av henne?

Hon gjorde en åtbörd, som betydde att hon icke visste det.



237