Sida:Madame Bovary (sv).djvu/245

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Charles tänkte på sin far, och han förvånade sig över att känna så mycken tillgivenhet för denne man, som han hittills trott sig endast hålla föga av. Fru Bovary d. ä. tänkte på sin man. Hon önskade sig tillbaka till de forna svåra dagarna. Allt utplånades av den instinktlika saknad, som var en följd av deras långa sammanlevnad, och medan hon sydde rann då och då en stor tår utför hennes näsa och hängde kvar där ett ögonblick. Emma tänkte på att de för knappast 48 timmar sedan varit tillsammans, långt ifrån den övriga världen, och i ett rus av sällhet ej kunnat se sig mätta på varandra. Hon försökte erinra sig de minsta detaljer under det förflutna dygnet. Men svärmoderns och mannens närvaro generade henne. Hon skulle ha velat varken höra eller se för att ej störa sin kärleks andakt, som, hur hon än bar sig åt, fördunstade under påtryckning av de yttre förnimmelserna.

Hon satte ny skoning på en klänning och strödde tygbitar och trådar omkring sig; fru Bovary d. ä. satt nedlutad och klippte så att saxen gnisslade, och Charles med sina filtskor och sin gamla bruna rock, som han använde till nattrock, satt där med bägge händerna i fickorna utan att säga ett ord. Berthe med sitt lilla vita förkläde satt bredvid dem och grävde i sanden med en skovel.

Plötsligt sågo de herr Lheureux inträda genom grinden.

Han kom för att erbjuda dem sina tjänster, med anledning av den sorgliga familjetilldragelsen. Emma svarade att hon trodde sig kunna undvara dem. Köpmannen gav ej tappt.

— Jag ber tusen gånger om ursäkt, sade han, jag önskade ett enskilt samtal.

Sedan tillade han viskande:

— Det är beträffande den där affären — ni vet?

Charles blev purpurröd ända till hårfästet.

— Ja visst, ja —

Och i sin förlägenhet vände han sig till sin hustru:

— Skulle inte du, min söta vän, kunna — ?

Hon tycktes förstå honom, ty hon steg upp, och Charles sade till sin mor:



239