— Utom Léon, svarade Charles efter att ha funderat litet.
Men det var svårt att komma till något resultat genom brevväxling. Då erbjöd hon sig att göra denna resa. Han tackade, men sade att hon ej skulle besvära sig därmed. Hon envisades. Det blev en tävlan i oegennyttig offervillighet. Slutligen utropade hon i en ton av spelat trots:
— Nej, det är jag som skall resa!
— Vad du är god! sade han och kysste henne på pannan.
Följande morgon steg hon upp i Svalan för att fara till Rouen och rådfråga herr Léon, och hon stannade där i tre dagar.
III.
Det var tre härliga dagar, en riktig smekmånad.
De bodde på Hôtel de Boulogne vid hamnen. Och där levde de inom stängda persienner med blommor strödda på golvet och läskande sig med sorbet, som bars upp till dem om morgnarna.
På eftermiddagen hyrde de en däckad båt och foro för att äta middag på en ö.
Det var vid den tid, då man på varven hör kalfatringsklubborna genljuda mot fartygens sidor. Tjärröken steg upp mellan träden, ock man såg vid stranden stora feta fläckar, som gungade på vattenytan i det röda solskenet liksom flytande bronsplåtar.
De rodde fram mellan de fastsurrade båtarna, vilkas långa kablar snuddade vid båtens kajuttak.
Bullret från staden bortdog småningom — lastvagnarnas dån, sorlet av röster, hundarnas gläfsande på fartygens däck. Hon knöt upp sina hattband, och de lade i land vid sin ö.
De slogo sig ner i den låga matsalen på ett värdshus, framför vars port svarta nät voro upphängda. De åto stekt ansjovis, kräm och körsbär. De gingo sedan ut
