Hon ryste.
— Mår du illa? sade Léon och lutade sig emot henne.
— Nej, det är ingenting. Det är bara litet kallt.
— Och han tycktes vara fruntimmerskarl, han också, tillade den gamle sjöbussen, som därmed trodde sig säga Léon en artighet.
Sedan spottade han i händerna och tog till årorna igen.
De måste slutligen skiljas. Avskedet var sorgligt. Det var till gumman Rolet han skulle skicka sina brev, och hon gav honom så noggranna föreskrifter rörande de dubbla kuverten att han ej kunde nog beundra hennes klokhet.
— Du kan alltså försäkra mig att jag inte har något skäl till oro? sade hon, då de kysste varandra för sista gången.
— Ja visst! — Men, tänkte han sedan, då han gick ensam hem genom gatorna, varför är hon så angelägen om den där fullmakten?
IV.
Léon antog snart en överlägsen min mot sina kamrater, drog sig ifrån deras sällskap och vårdslösade helt och hållet sitt arbete på byrån.
Han väntade på hennes brev; han läste om dem flera gånger. Han skrev till henne. Hennes bild föresvävade honom ständigt. Hans längtan att få träffa henne snarare ökades än avtog genom skilsmässan, och en lördagsmorgon tog han sig permission för att fara till Yonville.
Då han uppifrån kullen såg dalen ligga framför sig och varseblev kyrktornet med sin vindflöjel av järnbleck kände han det välbehag och den triumferande självbelåtenhet, som millionärer måtte erfara då de komma på besök till den by där de äro födda.
Han smög runt omkring hennes hus. Det brann ljus i köket. Han väntade att få se hennes skugga bakom gardinerna. Men ingenting syntes till.
Då gumman Lefrançois fick se honom tog hon vid
