Det var vid denna tid, d. v. s. i början av vintern, som hon tycktes gripen av en riktig vurm för musik.
En kväll, då Charles satt och hörde på henne, började hon fyra gånger å rad om samma stycke och blev för varje gång allt mera missnöjd med sig själv, under det att han ej kunde märka någon skillnad och utropade:
— Bravo! Mycket bra — nej, du har orätt! Gå på bara!
— Nej, det går avskyvärt illa! Mina fingrar äro alldeles styva.
Dagen därpå bad han henne spela litet igen.
— Nåja, eftersom det roar dig —
Och Charles erkände att hon hade legat av sig litet. Hon slog miste, trasslade in sig; plötsligt avbröt hon tvärt sitt spel och utbrast:
— Nej, det går inte! Jag skulle ta lektioner, men —
Hon bet sig i läpparna och tillade:
— Tjugu francs i timmen är alldeles för dyrt!
— Ja, det är litet dyrt, det har du rätt i, sade Charles och flinade enfaldigt. Men jag tror allt att man skulle kunna få det billigare, ty det finns mindre bemärkta artister, som ofta äro skickligare än celebriteterna.
— Tag reda på dem, sade Emma.
Dagen därpå, då han kom hem, betraktade han henne med en knipslug min och kunde slutligen ej låta bli att säga:
— Vad du ibland har för besynnerliga idéer! Jag har varit vid Barfouchères i dag. Nåväl, fru Liégeard har försäkrat mig att hennes tre döttrar, som äro i klosterpensionen, ta lektioner för två francs och femtio i timmen och det ändå av en utmärkt skicklig lärarinna!
Hon höjde på axlarna och öppnade ej mer sitt instrument.
Men då hon gick förbi det suckade hon (om Bovary var närvarande):
— Ack, mitt stackars piano!
Och då hon hade besök underlät hon aldrig att tala om att hon hade övergivit musiken och aldrig mer kunde
