ägna sig däråt, av vissa tvingande skäl. Man beklagade henne. Det var skada! Hon som hade en så vacker talang! Man talade till och med därom till Bovary. Man skämde ut honom, i synnerhet apotekaren.
— Ni gör orätt! sade han. Man skall aldrig lämna naturgåvor ouppodlade. Betänk dessutom, min käre vän, att om ni låter er fru studera, har ni sedan igen det vid er dotters musikaliska uppfostran. Jag för min del anser att mödrar själva böra undervisa sina barn. Det är en idé av Rousseau, som kanske ännu är litet ny, men som slutligen skall segra, det är jag säker på, liksom vaccinen och åsikten att mödrarna böra amma själva.
Charles tog alltså ännu en gång upp pianofrågan. Emma svarade bittert att det var bättre att sälja instrumentet. Detta stackars piano, som hade berett honom så många stunder av tillfredsställd fåfänga, att förlora det var för Bovary detsamma som om hon begått ett självmord på en del av sig själv!
— Om du ville, sade han, ta en lektion då och då, skulle det väl ändå inte vara ruinerande.
— Man har ingen nytta av lektioner, svarade hon, annat än i en sammanhängande följd.
Så bar hon sig åt för att skaffa sig mannens samtycke till att fara till staden en gång i veckan och träffa sin älskare. Efter en månads förlopp tyckte man till och med att hon hade gjort ganska stora framsteg.
V.
Det var om torsdagen. Hon steg upp och klädde sig tyst för att ej väcka Charles, som skulle ha bannat henne därför att hon gjorde sig i ordning för tidigt. Sedan gick hon av och an; hon ställde sig vid fönstret och såg ut på torget. Morgonljusningen strömmade in mellan saluhallens pelare, och på apotekarens hus, vars luckor voro stängda, började man i den matta dagern urskilja skyltens bokstäver.
Då visaren pekade på en kvart över sju gick hon till
