for en lastvagn förbi henne, forslande någon teaterdekoration, som riste av och an. Uppassare med vita förkläden strödde sand på trottoaren mellan de gröna bladväxterna. Där luktade absint, cigarrök och ostron.
Hon vek av på en gata; hon kände igen honom på hans friserade hår, som stack fram under hatten.
Léon fortfor att gå på trottoaren. Hon följde honom till hotellet; han gick uppför trappan, öppnade dörren, inträdde — — — vilken omfamning!
Sedan brast en ström av ord lös. Man berättade för varandra sina bekymmer under veckan, sina aningar, sin oro för breven, men nu var allt glömt.
Vad de älskade detta varma, glada rum, oaktat dess något urblekta elegans! De frukosterade framför brasan, på ett litet divansbord med inläggningar av palissander. Emma skar för, serverade honom och brast ut i ett klingande ystert skratt, då champagnens skum pöste över glasets kant och rann ner på hennes ringprydda fingrar. Det var som om de befunnit sig hemma hos sig och skulle leva där hela livet, som två evigt unga makar. De sade: vårt rum, vår matta och våra länstolar.
Han njöt för första gången av den kvinnliga elegansens obeskrivliga behag. Aldrig hade han hört en sådan fin samtalston eller sett en sådan nobless i hållning eller sätt att kläda sig. Han beundrade hennes högtflygande fantasi och spetsarna på hennes klänning. För övrigt var hon ju en verklig dam och en gift kvinna! Med ett ord, en verklig älskarinna, sådan som de beskrevos i romanerna, hon var den Hon som omtalades i alla diktsamlingar.
Han föll på knä framför henne, och med armbågarna stödda på hennes knän betraktade han henne småleende och med framsträckt panna.
Hon böjde sig ner mot honom och viskade, liksom kvävd av berusande lycka:
— Rör dig inte! Säg ingenting! Se på mig! Från dina ögon utströmmar någonting så ljuvt och som gör mig så gott!
Hon kallade honom »barn»:
— Barn, älskar du mig? Och hon hörde knappast
