brydde sig knappast om att kyssa den lilla. Middagen var ej färdig, men det gjorde detsamma, hon ursäktade köksan. Denna tycktes numera kunna tillåta sig vad som helst.
Hennes man, som lade märke till hennes blekhet, frågade henne ofta om hon ej var sjuk.
— Nej, sade Emma.
— Men, svarade han, du ser så besynnerlig ut i kväll?
— Nej, det är ingenting! Ingenting alls!
Somliga dagar gick hon till och med genast upp på sitt rum, så snart hon hom hem, och Justin, som var där inne, gick omkring med tysta steg och passade upp på henne omtänksammare än någon kammarjungfru. Han satte fram tändstickorna, ljusstaken, lade en bok på nattduksbordet, vek ihop hennes nattröja, ordnade sängen.
— Det är bra, sade hon, gå din väg!
Ty han stod kvar med hängande armar och stirrande ögon, liksom fjättrad i en dröms snärjande trådar.
Följande dag var förskräcklig och de följande ännu outhärdligare, tack vare den otålighet varmed Emma längtade efter att ånyo få träffa Léon. Och så var hon så orolig att deras kärlek skulle taga slut.
Ofta sade hon till honom med ett melankoliskt tonfall i rösten:
— Du skall överge mig — du skall gifta dig! Du är som de andra.
Han frågade:
— Vilka andra?
— Männen naturligtvis, svarade hon.
Hon sköt honom ifrån sig och tillade:
— Ni ä lågsinnade uslingar allesammans!
En dag, då de förde ett filosofiskt samtal om livets missräkningar, råkade hon säga (antingen för att experimentera med hans svartsjuka eller kanske därför att hon kände ett oemotståndligt behov av att öppna sitt hjärta) att hon fordom hade älskat en man före honom, »inte som dig!» inföll hon hastigt och bedyrade vid sin dotters huvud att ingenting hade passerat.
