honom från dess andra ända; han kastade sig över henne och utropade:
— Varför kom du inte hem i går?
— Jag var sjuk.
— På vad sätt? Var? Hur?
Hon förde handen över pannan och svarade:
— Hos mademoiselle Lempereur.
— Det var jag säker på! Jag ämnade mig just dit. — Å, det tjänar till ingenting, sade Emma. Hon har nyss gått ut; men för framtiden ber jag dig vara lugn. Du kan väl förstå, att jag inte har min frihet, om jag vet att det minsta dröjsmål gör dig så där orolig.
Det var ett slags rättighet, som hon skaffade sig, att ej behöva genera sig vid sina snedsprång. Också begagnade hon sig därav i rikt mått, alldeles efter gottfinnande. Då hon fick lust att träffa Léon for hon till Rouen under första bästa förevändning, och som han ej väntade henne den dagen gick hon och sökte honom på hans byrå.
De första gångerna var det stor förtjusning, men snart kunde han ej längre hemlighålla sanningen: att hans principal beklagade sig mycket över dessa avbrott i arbetet.
— Se så, kom med! sade hon.
Och han smög sig bort.
Hon ville att han skulle kläda sig helt och hållet i svart och skaffa sig ett litet pipskägg, för att bli lik Louis XIII:s porträtt. Hon önskade bese hans rum, tyckte att det var tarvligt; han rodnade, men hon märkte det icke, rådde honom sedan att köpa likadana gardiner som hennes, och då han invände att han ej hade råd sade hon skrattande:
— Jaså, du är mån om dina styvrar!
Léon måste varje gång berätta henne allt vad han tagit sig till sedan de sist träffades. Hon begärde verser av honom, verser till henne själv, en kärleksdikt till hennes ära; men han lyckades aldrig hitta på något rim till den andra raden, och slutligen skrev han av en sonett ur en diktsamling.
