Det var mindre av fåfänga än för att behaga henne. Han opponerade sig aldrig mot hennes infall, han fogade sig i allt efter hennes smak, han blev småningom vida mer hennes älskarinna än hon var hans.
VI.
Under de resor, som Léon gjorde för att träffa henne, hade han ofta ätit middag hos apotekaren och av artighet ansett sig tvungen att bjuda honom tillbaka.
— Gärna! hade herr Homais svarat, jag måste för övrigt friska upp mig litet, ty här möglar man alldeles bort. Vi ska gå på spektaklet, på kaféerna, begå dårskaper!
— Men, min kära vän! viskade fru Homais ömt, förskräckt vid tanken på de faror av obestämd art han ämnade utsätta sig för.
— Jaså, du tycker att jag inte förstör min hälsa tillräckligt genom att ständigt leva i apoteksångorna! Sådana äro kvinnorna: de äro svartsjuka på vetenskapen, men ändå opponera de sig emot att man skaffar sig de oskyldigaste förströelser. Men ni kan i alla fall lita på att jag endera dagen kommer till Rouen, och där ska vi låta pluringarna dansa!
Apotekaren skulle förr noga ha aktat sig för ett sådant uttryck, men numera hade han antagit ett skämtsamt, »parisiskt» sätt att tala, som han ansåg vara något extra fint; och liksom fru Bovary frågade han skrivaren nyfiket efter huvudstadens seder, talade till och med »kulisspråk» för att blända »brackorna», sade »piffig, chic, Breda-street» och »jag avdunstar» i stället för jag går min väg.
En torsdag blev alltså Emma helt förvånad över att i Gyllene Lejonets kök träffa på herr Homais i reskostym, det vill säga klädd i en gammal kappa, som ingen förr sett honom begagna, och med en nattsäck i handen. Han hade ej omtalat sin plan för någon, ty han var rädd att allmänheten skulle bli orolig över hans frånvaro.
Tanken på att få återse den stad, där hans ungdom
