— Det gör ni rätt i, sade apotekaren; de ha livligare passioner.
Och nu viskade han i sin väns öra de symtom, varpå man kan se om en kvinna är passionerad. Han gav sig till och med in på etnografiska detaljer; tyskan var sentimental, fransyskan lättsinnig, italienskan lidelsefull.
— Och negresserna? frågade skrivaren.
— De passa bäst för artisterna, sade Homais. Kypare! Två koppar kaffe!
— Ska vi inte gå nu? sade Léon, som till sist förlorade tålamodet.
— Yes!
Men innan han gick ville han träffa värden på stället och lyckönskade denne till affärens blomstring.
För att bli honom kvitt förebar nu den unge mannen att han hade ett ärende att uträtta.
— Jag följer med er! sade Homais.
Och under det han följde honom genom gatorna talade han om sin hustru, sina barn, om deras framtid och om sitt apotek, beskrev i vilket förfall det fordom varit och den fullkomlighet vartill han drivit upp det.
Då de kommit till Hôtel de Boulogne sprang Léon plötsligt ifrån honom, störtade uppför trappan och fann sin älskarinna ett rov för den häftigaste sinnesrörelse.
Då han skyllde på apotekaren blev hon ond. Emellertid anförde han en mängd talande skäl; det var ej hans fel, kände hon ej herr Homais, kunde hon tro att han föredrog dennes sällskap? Men hon vände sig bort; han föll på knä, lade armarna om hennes liv och såg bönfallande upp till henne.
Hon stod framför honom, och hennes stora, flammande ögon betraktade honom allvarligt och nästan hotande. Sedan skymdes de av tårar, hon tillslöt ögonen, lät honom fatta sina händer, och Léon förde dem just till sina läppar då en uppassare inträdde och anmälde att någon frågade efter honom.
— Du kommer väl igen? sade hon.
— Ja.
— När?
