— Om ett ögonblick.
— Det är ett knep, sade apotekaren, då han fick se Léon. Jag vill hjälpa er att förkorta den där visiten, som tycktes genera er. Nu ska vi gå till Bridoux och dricka ett glas likör.
Léon bedyrade att han måste återvända till sin byrå. Apotekaren svarade med att säga kvickheter om juridiken, och då skrivaren stod på sig sade han:
— Jag följer med. Jag kan ju läsa en tidning eller bläddra i en lagbok medan jag väntar på er.
Léon var alldeles förbryllad genom Emmas vrede och herr Homais prat, och kanske var han även litet slapp efter den rikliga frukosten; han stod obeslutsam och hörde på huru apotekaren sade:
— Se så, kom med till Bridoux! Det är bara ett par steg härifrån, vid rue Malpalu.
Av eftergivenhet, av enfald, driven av denna outredbara känsla, som förmår en att göra vad som är en mest motbjudande, följde han nu med till Bridoux; och de träffade på honom på hans lilla gård, där tre drängar under hans uppsikt voro sysselsatta med att vrida om det stora hjulet på en maskin, som fabricerade seltersvatten. Homais gav dem goda råd, han omfamnade Bridoux, man drack sin likör. Tjugu gånger ville Léon gå därifrån, men den andre höll honom kvar vid armen och sade:
— Genast! Jag kommer strax med. Vi ska gå till redaktionen av Rouens Fyrbåk; jag skall presentera er för Thomassin.
Han lyckades emellertid göra sig av med honom och skyndade till hotellet. Emma var ej längre där.
Hon hade nyss rest, utom sig av förbittring. Nu avskydde hon honom. Detta hans uteblivande från mötet föreföll henne vara en förolämpning och hon sökte efter ännu flera skäl att lösgöra sig från honom: han var oförmögen till någon heroism, svag, prosaisk, mera vek än en kvinna, dessutom girig och småsint.
Sedan lugnade hon sig och fann slutligen att hon troligen hade förtalat honom. Men nedsvärtandet av den
