vi älska skiljer oss alltid litet från dem. Man bör ej röra vid sina avgudar: förgyllningen fastnar vid fingrarna.
Det gick därhän att de ofta talade om saker, som ej stodo i samband med deras kärlek, och i de brev, som Emma skickade honom, var det fråga om blommor, verser, månen och stjärnorna; det var som om hennes försvagade passion försökte elda upp sig genom yttre hjälpmedel. Hon lovade oupphörligt sig själv att vid nästa resa skulle hon erfara en oändlig lycksalighet, men sedan måste hon tillstå att hon ej känt någonting ovanligt.
Vad Léon beträffar blev han allt mera förskräckt för det med varje dag tilltagande välde hennes personlighet utövade på honom. Han var ond på Emma för denna hennes oemotståndlighet. Han bemödade sig till och med att ej längre älska henne, men då han hörde hennes kängor knarra i trappan kände han sig maktlös, som en drinkare vid åsynen av spritvaror.
Hon underlät ej, det är sant, att slösa med alla slags förförelsemedel, allt ifrån nya finesser vid serveringen av frukosten ända till den koketta elegansen i hennes toaletter. Hon förde från Yonville med sig rosor, som hon tog ur barmen och kastade i ansiktet på honom, hon visade sig orolig för hans hälsa, gav honom goda råd huru han skulle uppföra sig, och för att hålla honom längre kvar hängde hon om hans hals en amulett, i hopp att himlen skulle blanda sig i saken. Hon gjorde sig som en mor underrättad om hans kamrater. Hon sade till honom:
— Var inte tillsammans med dem, gå inte ut, tänk endast på oss; älska mig!
Hon önskade att hon kunnat övervaka hans levnadssätt, och hon kom på den tanken att låta någon följa efter honom ute i staden. Utanför hotellet stod alltid ett slags tiggare, som anhöll de resande och ej skulle ha något emot att — — — men hennes stolthet uppreste sig däremot.
— Nåja, än sedan? Må han bedra mig, vad bryr jag mig om det?
En dag, då de skilts åt tidigt och hon ensam strövade framåt bulevarden, varseblev hon murarna av sitt kloster.
