— För övrigt, sade hon, så snart återstoden av köpeskillingen för Barneville —
— Huru?
Och då han fick veta att Langlois ej ännu hade betalat tycktes han bli mycket förvånad. Sedan sade han med honungssöt ton:
— Och vi komma överens att, säger ni — ?
— Om allt vad ni vill!
Då blundade han för att samla sina tankar, skrev några siffror, och efter att ha förklarat att han skaffade sig stort obehag, att saken var kinkig och att han åderlät sig, dikterade han fyra reverser, var och en på 250 francs, som skulle förfalla med en månads mellantid.
— Bara nu Vinçart vill ta reson!
Sedan visade han henne vårdslöst flera nyinkomna varor, men varav ingen enligt hans åsikt var Emma värdig.
— Tänk er bara, här är ett klänningstyg till 35 centimer metern, och fabrikanten garanterar för att färgen sitter i! Och det går åt som smör i solsken! Men ni kan väl förstå att man inte talar om för kunderna hurudant skräp det är, tillade han; genom denna bekännelse, huru han lurade de andra kunderna, ville han fullkomligt övertyga henne om sin redlighet mot henne själv.
Sedan ropade han henne tillbaka för att visa henne tre alnar gipyrspetsar, som han nyligen hade kommit över på en konkursrealisation.
— Är det inte vackert! sade Lheureux; det begagnas mycket som överkast på stolar, det är högsta modet.
Och snabbare än en trollkarl slog han in spetsarna i blått papper och stack paketet i Emmas hand.
— Men jag måste väl åtminstone veta — ?
— Ja, det hinna vi alltid med en annan gång, svarade han och vände henne ryggen.
Samma kväll övertalade hon Bovary att skriva till modern och be henne genast skicka allt vad som ännu innestod av arvet. Svärmodern svarade att hon ej hade mer att skicka; arvsutredningen var avslutad och utom Barneville hade de ingenting över, utom 600 livres i räntor, varav hon punktligt skulle utbetala deras andel.
