Då utskrev Emma räkningar till två eller tre klienter och gjorde snart ett vidsträckt bruk av detta medel, som befanns vara användbart. Hon var alltid noga med att i ett postskriptum tillägga: »Tala ej om detta för min man, ni vet huru stolt han är — — — anhållande om benägen ursäkt, har jag äran teckna, ödmjukligen — — —.» Det kom visserligen några brev med reklamationer, men dem snillade hon undan.
För att skaffa pengar gav hon sig till att sälja sina gamla handskar, gamla hattar, gammalt järnskrot. Hon kunde aldrig få nog betalt; hon var av bondesläkt, och snikenheten låg i blodet. Då hon reste till staden köpte hon upp gammalt skräp, som herr Lheureux, om ingen annan, säkerligen skulle övertaga. Hon köpte strutsfjädrar, kinesiskt porslin och gamla byråar, hon lånade av Felicité, av fru Lefrançois, av hotellvärdinnan på Röda korset, av alla människor, vem hon träffade på. Med de pengar, som hon äntligen fick från Barneville, inlöste hon två reverser, de övriga 1,500 francs smälte bort. Hon skrev nya förbindelser, och så fortgick det i oändlighet!
Ibland försökte hon visserligen göra ett överslag, men hon kom till sådana fruktansvärda resultat att hon ej kunde tro därpå. Då började hon om igen, trasslade snart in sig, lät alltsammans vara och tänkte ej vidare på saken.
Inomhus var det nu ganska sorgligt. Man såg leverantörer komma ut därifrån med ursinniga miner. Näsdukar lågo och skräpade på kaminerna, och lilla Berthe gick med trasiga strumpor, till fru Homais' stora förtrytelse. Om Charles vågade uttala någon saktmodig anmärkning svarade hon brutalt att det ej var hennes fel.
Varav kom sig denna häftighet i lynnet? Han tillskrev allt hennes gamla nervösa åkomma; han förebrådde sig själv att ha förväxlat hennes krämpor med karaktärsfel, han anklagade sig själv för egoism och fick lust att gå och ta henne i famn.
Nej, tänkte han, det skulle hon inte tycka om!
Och han satt kvar där han satt.
Efter middagen spatserade han ensam i trädgården;
