han tog lilla Berthe i knä, bredde ut sin medicinska tidning och försökte lära henne att läsa. Barnet gjorde en bedrövad min och började gråta. Då tröstade han henne; han gick och hämtade vatten i en kanna att göra bäckar med i sanden eller bröt av jasmingrenar, vilka han planterade som träd i rabatterna. Det gjorde ingen skada, trädgården var redan förut överväxt av högt gräs, man var skyldig Lestiboudois för så många dagsverken! Sedan började barnet frysa och ville gå till sin mamma.
— Ropa på Felicité, sade Charles. Du vet ju, min lilla unge, att din mamma inte vill bli störd.
Hösten bröt in, löven gulnade redan och föllo av — som för två år sedan, då hon var sjuk! — När skulle då detta taga ett slut! Och han fortfor att gå av och an med händerna på ryggen.
Frun var uppe i sitt rum. Ingen fick komma dit. Hon satt där hela dagen i ända, slö, halvklädd, då och då antändande seraljrökgubbar, som hon hade köpt i Rouen i en arabisk butik. För att ej om natten ha denna snarkande äkta man bredvid sig fick hon honom slutligen, tack vare sina sura miner, att ta sin tillflykt upp på vinden, och hon läste ända till morgonen nervretande böcker med hemska, blodiga skildringar. Ofta greps hon av fasa och uppgav ett anskri; då kom Charles nerspringande.
— Gå din väg! sade hon.
De dagar, då hon träffade Léon, voro hennes galadagar. Hon ville att det skulle gå lysande till, och då han ej ensam kunde bestrida utgifterna, betalade hon frikostigt överskottet, vilket hände nästan varje gång. Han försökte övertyga henne att de skulle ha det lika bra annorstädes, på något anspråkslösare hotell, men hon hittade alltid på invändningar.
En dag tog hon upp ur sin resväska sex silverteskedar (det var gubben Rouaults bröllopsgåva) och bad honom genast gå till pantlånekontoret med dem för hennes räkning, och Léon lydde, ehuru ogärna. Hon var rädd att kompromettera sig.
Då han tänkte nogare på saken, fann han att hans
