gott, ty han ville både ligga mjukt, ha varmt och äta gott. Han tyckte om stark cider, halvrå fårstek och brännvin i kaffet. Han åt sina måltider ensam framför brasan i köket vid ett litet bord som sattes fram dukat, alldeles som på teatern.
När han märkte, att Charles hade ett gott öga till hans dotter och förstod att han endera dagen skulle begära henne till äkta, övertänkte han saken på förhand. En sådan ung spoling var visserligen icke den måg, han drömt sig, men det sades, att han uppförde sig väl, att han var sparsam och därtill en kunnig man och med hemgiften skulle han troligen ej räkna så noga. Och eftersom nu gubben Rouault kanske skulle bli tvungen att avyttra en del av sin gård och var skyldig muraren och sadelmakaren rätt vackra summor och vinpressens axel behövde lagas, tänkte han inom sig:
Om han vill ha henne, får han ja.
Vid Mikelsmässan kom Charles för att tillbringa tre dagar på Bertaux. Den sista dagen förflöt som de föregående; pappa Rouault följde honom ett stycke på väg. De sågo redan avtagsvägen på avstånd; nu var rätta ögonblicket. Charles beviljade sig själv uppskov, till dess de voro vid slutet av häcken, och när de hunnit förbi det stället, sade han halvhögt:
— Herr Rouault, jag har någonting jag skulle vilja säga er.
De stannade. Charles teg.
— Nå, fram med historien! Men det gör detsamma, jag vet på förhand vad ni vill, sade Rouault småskrattande.
— Min bäste herr Rouault, stammade Charles.
— Jag begär inte bättre, fortfor den andre. Flickan tycker nog som jag, men det är väl ändå bäst att fråga henne. Fortsätt ni er väg, jag vänder om hem, jag. Om hon säger ja, är det inte värt att ni kommer igen. Det skulle se illa ut och för resten bleve hon väl så förlägen. Men för att ni inte skall vara orolig, slår jag upp ett fönster på vid gavel; om ni lutar er fram över häcken, kan ni se det härifrån.
