Sida:Madame Bovary (sv).djvu/289

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

att vända om till Yonville, lydande vanans makt som en automat.

Det var vackert väder; det var en av dessa klara och kalla marsdagar, då solen strålar på en ljus himmel. Söndagsklädda Rouendamer voro ute och promenerade; de sågo helt glada ut. Hon kom till torget utanför kyrkan. Aftonsången var nyss slut; folkmassan strömmade ut genom de tre portalerna som en flod genom tre brovalv, ock utanför huvudingången stod schweizaren orörligare än en klippa.

Då påminde hon sig den dag, då hon full av oro och förhoppningar hade inträtt i detta högvälvda mittskepp, som utbredde sig framför henne mindre djupt än hennes kärlek, och hon fortfor att gå, gråtande under sin slöja, huvudyr, vacklande, nära att svimma.

— Se upp! ropade en röst från en inkörsport som man öppnade.

Hon stannade och drog sig undan; en tilbury rullade förbi henne, dragen av en frustande svart häst, som kördes av en elegant herre i sobelpäls. Vem var det? Hon kände igen honom — vagnen var försvunnen.

— Det var ju han, vicomten! Hon vände sig om, gatan var tom. Och hon blev så modfälld och nedslagen att hon måste stödja sig mot en vägg för att ej falla omkull.

Sedan tänkte hon att hon hade misstagit sig. Hon visste ej vad hon skulle tänka. Allt inom och utom henne övergav henne. Hon kände att hon var förlorad, att hon hjälplöst rullade ner i bottenlösa avgrunder, och hon blev nästan glad då hon kom till Röda korset och fick syn på den hedersmannen Homais, som stod och såg på huru man lastade en stor låda med apotekssaker på Svalan. Han höll i handen, inknutna i en näsduk, sex cheminots, som han köpt åt sin fru.

Fru Homais tyckte mycket om dessa små turbanformiga vetebullar, som man äter under fastan: ett slags bröd, som brukades under medeltiden, kanske redan under korstågen, och som forntidens normander gärna åto, i det de vid facklornas gula sken, mellan stånkorna med kryddat


283