Och han gick.
Charles band sin häst vid ett träd. Han skyndade fram till häcken och väntade. En halvtimme förgick och ytterligare nitton minuter, som han räknade på urtavlan. Plötsligt brakade det i väggen: fönstret hade slagit upp och det så att hakarna skallrade.
Klockan nio följande dagen var han vid Bertaux. Emma rodnade, när han inträdde, men log för att se obesvärad ut. Pappa Rouault omfamnade sin blivande måg. Alla ekonomiska frågor uppskötos till längre fram; de hade ju god tid på sig, eftersom bröllopet ändå ej kunde firas förrän Charles’ sorgår var slut, det vill säga nästa vår.
Vintern förgick under denna väntan. Mamsell Rouault var upptagen med sin utstyrsel. En del därav beställdes i Rouen. Hon sydde sig linnen och nattmössor efter moderna mönster, som hon lånade. Under Charles’ besök på Bertaux talades det om bröllopstillredelserna; man överlade om i vilket rum middagen skulle serveras, huru många rätter det skulle behövas och vilka som skulle bjudas.
Emma hade däremot velat gifta sig nattetid vid fackelsken, men hennes far förstod sig ej på sådana tillställningar. Det bjöds således till middag. Gästerna voro fyrtiotre till antalet, de sutto sexton timmar till bords och började om igen dagen därpå och ännu flera av de följande dagarna.
IV.
Gästerna anlände tidigt i enspända kärror, wurstar med skinnförhängen eller schäsar med två hjul; de unga karlarna från närmaste byarna kommo åkande på verkvagnar, som skakade och skramlade; de måste hålla sig fast i backarna för att ej falla av. Det kom folk ända från Goderville, Normanville och Cany; de hade tolv mil att åka. Gubben Rouault hade inbjudit alla de bägge familjernas släktingar, försonat sig med vänner, med
