Sida:Madame Bovary (sv).djvu/290

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

vin och de ofantliga stekarna, tyckte sig se uppstaplade saracenhuvud som man bjöd dem att sluka. Apotekarens hustru åt dem alldeles på samma sätt, heroiskt, oaktat sina klena tänder; varje gång herr Homais reste till staden uraktlät han heller aldrig att köpa hem sådana bröd åt henne.

— Förtjust att se er! sade han och räckte Emma handen för att hjälpa henne att stiga upp i Svalan.

Sedan lade han upp brödknytet i nätet och stod där barhuvad med korslagda armar i en tankfull attityd à la Napoléon.

Men då den blinde som vanligt visade sig nedanför kullen utropade han:

— Jag kan inte förstå att myndigheterna tillåta ett sådant tiggeri! Man borde arrestera sådana där individer, tvinga dem att arbeta! Civilisationen kryper sannerligen framåt som en sköldpadda! Vi stå där och stampa mitt i barbariet!

Den blinde sträckte fram sin hatt vid vagnsdörren.

— Han har en skrofulös åkomma! sade apotekaren.

Och ehuru han mycket väl kände till den stackars saten, låtsade han sig se honom för första gången, mumlade orden »hornhinna, förtjockad hornhinna, sclerotisk, facies», och frågade därefter i faderlig ton:

— Har du haft den där förfärliga åkomman länge, min vän? Det vore bättre om du höll diet i stället för att supa dig full på krogen.

Han uppmanade honom att dricka gott vin och äta närande kötträtter. Den blinde fortfor med sin sång; han tycktes för övrigt nästan vara idiot. Slutligen öppnade herr Homais sin börs.

— Se här har du en sou, ge mig tillbaka två liarder, och glöm inte mina föreskrifter, du skall ha nytta av dem.

Hivert tillät sig att högt uttala sina tvivelsmål rörande deras verkan. Men apotekaren försäkrade att han skulle bota honom med en antiflogistisk salva, som han själv hittat på, och han uppgav sin adress:

»Herr Homais, nära saluhallen, allmänt känd.»



284