Denna fråga betydde:
— Du, som känner till huset genom betjänten, har du hört om hans herre någonsin har talat om mig?
— Ja, gå dit, det ångrar ni inte.
Hon gjorde toalett, tog på sig sin svarta klänning och sin kapotthatt med pärlbroderierna, och för att ingen skulle se henne (det var fortfarande mycket folk på torget) gick hon en omväg utom köpingen, utmed flodstranden. Hon stannade helt andfådd utanför notariens grindar; himlen var mulen och det snöade litet.
Vid ljudet av ringklockan visade sig Théodore i röd väst på trappan; han kom och öppnade för henne nästan familjärt, som för en gammal bekant, och förde in henne i matsalen.
En porslinskamin med brinnande brasa stod under en kaktus, som fyllde hela nischen, och på de imiterade ektapeterna sutto tavlor i svarta träramar, Steubens Esmeralda och Potifars hustru av Schopin. Det dukade bordet, två karottvärmare av silver, de slipade kristallhandtagen på dörrarna, golvet och möblerna, allt var blankt och putsat; det var kulörta glas i fönstren.
Just en sådan matsal skulle jag vilja ha, tänkte Emma.
Notarien inträdde, klädd i broderad nattrock och rökmössa av brun sammet på sitt skalliga huvud.
Sedan han bett henne sitta ner satte han sig att äta frukost, efter att ha bett om ursäkt för sin oartighet.
— Min herre, sade hon, jag skulle vilja be er —
— Om vad, min fru? Säg ut.
Hon började skildra sin belägenhet för honom.
Maître Gruillaumin kände till den förut, ty han stod i hemlig förbindelse med klädeshandlaren, som alltid skaffade honom pengar till de lån han upptog för sina klienters räkning.
Han kände alltså till (bättre än hon till och med) den långa historien om hennes reverser och huru de småningom växt till sitt nuvarande belopp.
Hon uppblandade sin berättelse med beskyllningar mot Lheureux, på vilka notarien då och då svarade med ett eller annat intetsägande ord. Under det han åt sin
